Att lyfta ett porträtt från ordinärt till spektakulärt kräver massor av förberedelser och ett skarpt fotografiskt öga. Det lärde sig Stine Heilmann som assistent hos världens bästa porträttfotografer, Annie Leibovitz och Irving Penn.
Det klarar du aldrig. Du har helt enkelt inte det som krävs. Är du ens medveten om vad som krävs för att du ska kunna leva på att fotografera?"
Sådana fraser fick Stine Heilmann höra hela tiden, när hon 18 år gammal knackade på hos ett antal manliga fotografer i jakt på en praktikplats för en nybörjarfotograf. Som ung flicka stod hon utanför och bankade på dörren till en mansdominerad bransch. Ingen trodde på Stine. Hon skulle säkert snart bli gravid, och då skulle hon ju inte kunna lyfta tunga saker eller hjälpa till.
"Om det är något du inte ska säga till mig så är det att jag inte klarar av något. Det gör mig bara ännu mer inriktad på att klara det", säger Stine Heilmann.
Hennes okuvliga viljestyrka gick inte att ta miste på, och efter flera försök lyckades hon äntligen hitta en fotograf som var villig att ha henne som lärling, trots att hon var både kvinna och ung.
"Jag ville verkligen bevisa att jag kunde klara det. Jag förhandlade mig till tre månaders provanställning och sedan arbetade jag dag och natt. Jag stannade faktiskt där i fyra och ett halvt år", säger Stine.
Det blev början på en lång karriär som en av Nordens bästa reklam- och porträttfotografer. På vägen har hon upplevt en del stora gupp, som finanskriser och pandemier, men den har också varit kantad av enorma upplevelser.
"Till mitt gesällprov 1992 fotograferade jag en sko av purjolök. Bilden var tänkt som framsidan på en kokbok. Jag hade själv skapat skon. Bilden fick mycket beröm och vann flera priser, och ända sedan dess har den följt mig i allt jag gör", berättar Stine.
I ett av Köpenhamns gladaste kvarter fick Stine tag på en högklackad sko i storlek 46 i en butik för transvestiter. Stine behövde en stor sko med rejäla ytor där hon kunde binda fast purjolöken. Bilden av skon utstrålade självsäkerhet och en renodlad stil. Det resulterade i ett lysande examensbetyg, och dessutom vann Stine även skolstipendiet som "Bästa kvinnliga fotograf". Hon visste precis vad stipendiepengarna skulle användas till.
"Annie Leibovitz var min stora idol och därför var jag helt enkelt tvungen att åka till New York där hon bodde och arbetade. Efter mitt gesällprov hyrde jag en lägenhet i The Village, men mina pengar räckte bara till tre månader så jag var tvungen att hitta ett jobb som fotoassistent illa kvickt", säger Stine.
Med sin portfolio under armen susade hon runt på Manhattans gator på rullskridskor för att lämna in sina arbetsprov hos fotografer där hon ville arbeta som lärling. Den ena efter den andra.
"När jag kom till de olika fotostudiorna hade de redan CV:n från andra unga fotografer. Jag stack ut lite, eftersom jag redan hade en utbildning. Dessutom hade jag gjort några extra snygga, inbundna böcker med mina foton från gesällprovet", säger Stine.
Trots en ovanligt snygg portfolio var kampen hård, och efter nästan tre månader hade Stine fortfarande ingen praktikplats. Sparpengarna började ta slut.
"Plötsligt fick jag ett samtal från Annie Leibovitz tionde assistent. Hon berättade att Annie hade sett mina foton och ville erbjuda mig en praktikplats. Det var ju det häftigaste som kunde hända."
Det skulle dock visa sig att tiden hos Annie Leibovitz inte på långa vägar levde upp till drömmarna som Stine hade haft hemma i Danmark.
"Det visade sig att hon var otroligt svår att ha att göra med. Alla assistenterna vittnade om hennes enormt stora ego, som de ständigt behövde ta hänsyn till och passa upp. Det var ett märkligt sätt att arbeta på och tonen var hård."
Till skillnad från de andra assistenterna hos Leibovitz hade Stine redan en fotoutbildning, och trots att Leibovitz var en stor förebild så trivdes Stine inte hos henne.
"Jag sa upp mig från idolen och mästerfotografen, men på sätt och vis tycker jag att det är lite coolt om jag får säga det själv", skrattar Stine.
Nu kunde hon skriva på sitt CV att hon hade arbetat hos Leibovitz, och det öppnade många dörrar. En av dessa ledde till den legendariske modefotografen Irving Penn - och det visade sig vara en mycket bättre matchning.
"Jag var assistent hos många av de stora fotograferna. En av dem var Irving Penn, där jag stannade i ett och ett halvt år. När jag blickar tillbaka är Penn absolut den fotograf jag har lärt mig mest av. När man ser hans bilder ser man tydligt var jag hämtar mycket av min inspiration idag", konstaterar Stine.
Irving Penn, som hade en förkärlek för att fotografera i svartvitt, hade varit gift med en svenska och han älskade Skandinavien. Till skillnad från Leibovitz såg han hur duktig Stine var.
"Hos Penn lärde jag mig att lugn och närvaro är stora fördelar när man fotograferar. Han var fantastiskt bra på att prata med sina modeller och det är definitivt något jag har försökt ta efter."
Stine säger själv att hon inte är någon superteknisk fotograf. Det är det enkla och opolerade som tilltalar henne, och hos Penn lärde hon sig hur bra bilder man kan ta genom att fotografera personer i en "naken" studio.
"Penn hade tre pallar med olika höjd, och min uppgift var att sätta rätt pall under hans rumpa när han fotograferade på olika höjder. Det kan låta som ett trivialt jobb, men jag lärde mig extremt mycket genom att bara vara på plats medan han fotograferade."
Så småningom blev Stine erbjuden jobbet som Penns försteassistent, men hon tackade nej eftersom hon saknade Danmark. De två fotograferna förblev dock vänner fram till Irving Penns död 2009.
I början av karriären fick Stine kämpa för att bli accepterad av de manliga kollegerna, och det har präglat hennes stil. Idag är det viktigt för Stine att hennes bilder stärker andra kvinnor.
"Mina bilder är väldigt feminina, men de är också helt opolerade. Det syns till exempel i mitt senaste projekt, där jag fotograferade kvinnliga ukrainska flyktingar som precis hade anlänt till Danmark. Det var fantastiskt att se hur mina bilder fick kvinnorna att känna sig bekräftade mitt i deras livs största kris. Kvinnorna är jättesnygga i sina nationaldräkter, men de utstrålar samtidigt en otrolig styrka."
Bilderna av ukrainska flyktingar togs på internationella kvinnodagen och var en hyllning till kvinnorna som flytt från kriget. Fotoprojektet var hennes egen idé, men det ledde till ett samarbete med Unicef som använde bilderna i en kampanj. Kampanjen blev en stor framgång och Stine, de ukrainska kvinnorna och Unicef samlade in runt 600 000 kronor.
"Ibland ser jag mig som en terapeut. Jag pratar otroligt mycket med dem jag fotograferar. Min erfarenhet är att även de som har upplevt allra mest behöver hållas i handen. Bland det viktigaste jag lärde mig av tiden i New York är att det inte krävs dyr fotoutrustning för att ta bra porträtt. Det handlar snarare om att kunna skapa tillit."
Det är också något som Stine alltid tar upp när hon undervisar andra fotografer i sin roll som Canon-ambassadör. Varje år håller hon flera workshoppar för entusiaster i hela Norden som vill bli bättre på att ta porträtt.
Stines karriär har gått upp och ner. I mitten av 1990-talet stod reklambyråerna i kö för att få hennes bilder, men under finanskrisen 2008 var hon nära att packa ihop och lägga ned sin verksamhet.
"Emellanåt är det svårt att vara fotograf och egenföretagare. När man har varit i branschen så många år som jag, har man upplevt finanskriser och världsomspännande pandemier. Och sådana händelser är väldigt påfrestande för affärerna", konstaterar Stine.
Under en period då Stines verksamhet hade ekonomiska svårigheter ringde plötsligt en ny kund, och ett helt nytt samarbete inleddes. Det var arbetsgivarorganisationen Dansk Industri som ville att Stine skulle skildra hur danska företag hjälper kvinnor och barn i några av världens fattigaste länder.
"Mina resor till utvecklingsländer är något helt annat än reklamuppdragen, men det känns verkligen meningsfullt. Uppdraget för danska arbetsgivarföreningen i samarbete med danska biståndsmyndigheten Danida fokuserar också på att hjälpa och stödja dem som inte har en röst", berättar Stine.
Det nya samarbetet har bland annat tagit henne till Ghana, Nepal och Burkina Faso - där Stine hittat nya och annorlunda porträttmodeller. Under resorna kan hon inte använda en massa utrustning, blixtar, makeup och rekvisita. Det är en ny utmaning för Stine och efter mer än 30 år i branschen är nya utmaningar alltid välkomna.
"Jag vill inte stagnera. Det är därför jag har ändrat mitt fotografiska fokus så många gånger. Nu har jag hittat en ny nisch genom att ta dokumentära bilder i utvecklingsländer och det är något jag verkligen älskar. Här kan jag fortfarande utveckla det oförställda och feminina." ?
Läs mer: Luminar AI gör dina porträtt mycket snyggare
Läs mer: Nybörjarguide till porträtt