De har kommit att betyda mycket för hennes nya bok "Flicka, 1983". Speciellt almträden. De finnsmed redan i det inledande stycket när den genomskinliga systern dyker upp under en alm och kräveratt bli hörd. Den våren då det svävar ovanligt stora mängder med almfrön över Oslo.
De har kommit att betyda mycket för hennes nya bok "Flicka, 1983". Speciellt almträden. De finns
med redan i det inledande stycket när den genomskinliga systern dyker upp under en alm och kräver
att bli hörd. Den våren då det svävar ovanligt stora mängder med almfrön över Oslo.
- De är bara så vackra och gåtfulla. De har varit där sedan innan jag föddes och de kommer att
vara där när jag är död. Och så har de den där kommunikationen mellan rötterna som är helt
genialisk och försiggår under backen. Det tycker jag är rock'n roll.
Träden i den nya romanen står i Torshovsparken i Oslo. Linn Ullmann ser dem från köksfönstret och
hon går därnere varje dag med hundarna.
- Under en tid när jag inte kände mig så pigg tänkte jag om jag bara kunde räkna alla träden.
Jag gick och gick men tappade alltid räkningen.
Men träden symboliserar inte något.
- Vi är så upptagna av att det vi läser ska betyda något annat än det som faktiskt står där
Hon är trött på metaforer och symbolik. Saker och ting är vad de är, menar hon.
- Mitt mål är att skriva så klart och sant som jag kan.
Den dag vi gör intervjun över Teams är dock hennes utsikt en annan. Hon blickar ut över havet från
sitt sommarhus på Vesterøya utanför Sandefjord.
- Jag ser träd här också, de gula färgerna som börjar bli röda, och så regnar det. Det är ganska
fint, faktiskt, säger hon och vänder sig om när mannen och hunden kommer in med en kopp
te.
Sommarhuset har varit i hennes mamma, skådespelerskan Liv Ullmanns, ägo i över 50 år, men
dottern har precis övertagit huset. Bakom henne syns en fullsatt furubokhylla, men när hon
gestikulerar skjuts bilden för en stund åt höger och visar upp några tomma bokhyllor där hon ännu
har plats att fylla på. För var hon än är så omger hon sig med litteratur. Det går inte många meningar
innan hon refererar till eller citerar en annan författare.
Som Marcel Proust och På spaning efter den tid som flytt, som hon läst i en läsecirkel. Romansviten
fanns tidigt med i hennes tankar kring händelsen i Flicka 1983.
- Prousts "Albertine" sover väldigt mycket. Denna arketypiska bild - den sovande unga
kvinnan och mannen som betraktar henne finns i litteraturen, i bildkonsten, på film. Där finns
också liknelsen mellan kvinnan och en frukt eller något annat vegetabiliskt. Det var roligt att
vända på det.
Redan på sidan 40 placerar Linn Ullmann en blå skål med övermogna äpplen på ett bord i
sommarhuset för att långt senare återkomma till den när flickan betraktar den 28 år äldre fotografen
som också är hennes älskare. "Hans kropp buktar ut och skrumpnar in. Det gör inte min. Jag är sexton år. Han hör inte att jag fnissar. Han sover så djupt. Hans kropp påminner om frukt, om övermogna
äpplen i en skål på bordet under fönstret."
- Det är en central scen i romanen. Den var väldigt rolig att skriva. Det var något jag visste hela
tiden att jag skulle göra. Den här boken handlar om flickans blick, inte om mannens.
Men låt oss börja från början, och inte hoppa rätt in bland sidorna.
Linn Ullmanns sjunde roman, Flicka, 1983, är en fristående fortsättning på den så uppskattade De
oroliga som kom för sju år sedan.
Hon har velat skriva om vad som hände den 16-åriga flickan i Paris ända sedan hon började sitt
författarskap. Men har inte fått till det. Berättelsen ville inte. Den ändrade sig hela tiden i hennes
huvud.
- En stund, någon gång i tidiga trettioårsåldern, tänkte jag på det som en sensuell
kärlekshistoria som utspelade sig i Paris och som jag varit med om. Men så kom jag ihåg alla
de där gångerna som jag mådde illa. Och jag skrev om något annat. Det blev alltid en annan
bok.
Men sedan kom händelsen ändå med i De oroliga. Hon vet inte riktigt på hur många sidor. Fem eller
sex, gissar hon.
- Scenen är som en enda lång mening. Pah. Ut med den bara. Och det gick helt fint. Det lades
nästan inte märke till att det var det sista flickan gör innan man lämnar henne. Och där tar
Flicka, 1983, vid.
Berättelse utspelar sig i två tidsplan.
Dels hos den 16-åriga flickan som blir "upptäckt" i en hiss på Manhattan. Som åker till Paris, mot sin
mammas vilja, för att bli fotograferad av den mycket äldre fotografen A, som lockar henne med att
han kanske ska ta en bild av henne för franska Vogue. Flickan går vilse, vet varken vad hotellet heter
eller ligger, men i fickan har hon en handskriven lapp med adressen till den 44-årige kände
fotografen, som hon till slut hamnar hos mitt i natten.
Dels hos den vuxna kvinnan, som brottas med att skriva en bok, som räknar träd i Torshovsparken,
upplever en märklig depression som ger ett svävande tillstånd. Som börjar prata med en spöksyster
som pressar på för att få henne att skriva men som också blir till ett sätt att få vara i dialog. Med
henne, men också med andra tunga konstnärskap som gjort liknande erfarenheter i livet.
- Det var fint att tänka på boken som en dialog. På Emily Dickinson, inte just hennes dikter
utan . säger Linn och börjar ivrigt rota runt bland böckerna på skrivbordet, för att direkt
hitta de norska översättningarna av Dickinsons korrespondens.
- Nej, nej, nej, vart tar du vägen? ropar hon sedan.
Och jag sitter kvar i Stockholm med en frusen bild. Jag hinner tänka på hur lik hon är sin mamma. Det
blonda håret i en hög knut, de fylliga läpparna, den vita skjortan. Själv skriver hon i boken om hurhon i unga år tycker att hennes kropp är tunn, ful och konstig, medan mamman är ouppnåeligt
vacker.
När vi lyckas koppla upp oss igen har vi sedan länge glömt Emily Dickinson för att i stället prata om
att hela boken handlar om glömska.
Lika viktigt som det var för henne att skriva den här historian, berättar hon, lika svårt var det. Hennes
minne sviktade. Hon kom inte riktigt ihåg vad som hänt. Det hade gått så lång tid. Hon skämdes över
sin glömska, kände att hon inte kunde skriva konkret om något som hon inte kom ihåg, eller kom ihåg
väldigt lite ifrån.
- Till slut så vände jag på det. Att glömska kan vara fruktbart, rikt, ett möjligt rum som kan
gagna skrivandet. Det är ju i glömskan som man kan börja föreställa sig vad som skedde.
Glömskan har en roll, precis som minnet, både i forskning och konst. Detta finns det en del
skrivet om. Flera andra författare snackar om fördelarna med glömska. Att ha perfekt minne
vore att sitta fast.
Skrivandet krockade också med pandemin. Norge stängde ner mycket mer drastiskt än vad Sverige
gjorde. Och Och Linn Ullmann blev rädd - rädd för viruset, rädd för framtiden, orolig för vänner och
familj. Scrollade nyheter oupphörligen. Blev ofokuserad, kom ingen vart med boken. För att bryta
doomscrollandet, som hon själv kallar det, började hon översätta dikter. En av de första var en dikt
av Pablo Neruda som heter "Att bli tyst".
Den blev så bra att hon ville dela den med andra, och eftersom hon inte är på sociala medier skrev
hon ut den flera sidor långa dikten på papper och gick ner till Torshovsparken och tejpade upp den
på en lyktstolpe.
- Jag tror aldrig att jag har blivit så glad för att vara läst som när jag från köksfönstret någon
dag senare såg en man stanna och läsa min dikt.
Snart hängde Emily Dickinson, Edith Södergran, Mary Oliver, Jon Fosse, Jane Kenyon och fladdrade i
vinden. När hon efter några månader blev avslöjad i NRK Radio avslutade hon projektet för att i
stället dokumentera hur dikterna revs ner eller vittrade bort.
Alla dikterna behandlade frågan: Hur gör vi nu? En frågeställning hon tog med sig in nästa projekt, en
podcast- "How to proceed?" där hon samtalade med andra kända författare.
- Jag satt där och undrade; Hur gör man? Hur ska jag skriva den här boken? Hur ska vi hantera
pandemin? Hur ska vi leva? Jag var så full av frågor och det var så roligt att få prata om detta.
Hon tror inte att boken hade blivit skriven utan de här projekten. Och alla promenaderna bland
träden i Torshovsparken, som hjälper henne att både komma in i och hitta ut ur skrivandet.
- Jag gav dock till slut upp försöken att räkna träden. Det stämmer det som står i slutet av
boken. Jag skrev faktiskt till kommunen, hittade ansvarig person och fick ett mycket trevligt
svar. I parken finns 139 lövträd, mest almar.
Fakta
Namn: Linn Ullmann
Bor: I lägenhet i Oslo
Familj: Gift med författaren Niels Fredrik Dahl. Hon har en son på 32 är, en 18 år gammal dotter som
fortfarande bor hemma, ett barnbarn på 20 månader och hundarna Leo och Charlie.
Aktuell med: Andra boken i en trilogi, Flicka, 1983. Nominerad till Nordiska rådets litteraturpris. Den
tredje boken som Linn Ullmann ska påbörja efter att hon skrivit en essä-samling ska hon utforska
samma tema som är bärande i de två första böckerna, De oroliga och Flicka, 1983, nämligen glömska,
raseri och begär.