Emma Frans brinner för att förmedla forskning och kunskap om kausalitet. Men under pandemin brände jobbet nästan ut henne.
Det är mitt i smällkalla vintern. Det har snöat. Tåget mellan Stockholm och Uppsala gick inte som
utlovat. Jag är nästan en timme sen hem till Emma Frans.
- Jag blir så himla konspiratorisk, öppnar hon innan vi ens slagit oss ner. Jag vet! Hur 'out of
character' är inte det?
Emma Frans har gjort sig ett namn på att lära oss att vara källkritiska och faktagranskande. Att inte
tro på allt vi hör och läser. Hon är doktor i medicinsk epidemiologi och biostatistik vid Karolinska
Institutet och vetenskapskommunikatör.
Under coronapandemin var hon en av våra mest tillfrågade experter. Så populär att TV4 föreslog att
man skulle göra julgransprydnader av henne samt statsepidemiolog Anders Tegnell och Agnes Wold,
professor i klinisk bakteriologi.
Men Emma Frans har även blivit hånad, kritiserad och hotad. Anklagad för att inte vara rätt sorts
expert.
Idag vill hon inte längre ha den där andfåddheten som kom sig av det massiva nyhetsflödet och att
rapportera om studier gjorda i realtid. Hon var nära att bränna ut sig.
- Min telefon ringde oavbrutet från att jag vaknade. Det kändes som jag sprang ett maratonlopp. Men fråga mig om fem år, då kanske jag längtar tillbaka till den tid då jag var eftertraktad.
Den blonda luggen faller ner i ögonen när hon häller upp en kopp kaffe till mig. Hon tar ett varv med
disktrasan på det frukostsmuliga matbordet. Runt den bärbara datorn och den analoga kalendern. På
fönsterbrädan ligger omonterade lampor, två afrikanska skulpturer och en hastigt uppställd ljusstake.
Hon har varnat för stöket. Tillsammans med sin man och de två barnen på 11 och 13 år har hon precis flyttat in i den bruna 1920-tals fastigheten mellan Observatorieparken och kyrkogården. Det ekar ännu tomt bland rummen.
"Efter" pandemin har hon fått en nytändning. Det är roligt att vara ute och prata för folk igen. Hon
föreläser om hur man, genom att tänka mer vetenskapligt, kan bli bättre på att bedöma vad som
stämmer och vad som inte gör det.
Hon har också fått tid till att djupdyka i det som hon själv stått i skottgluggen för, den parallella debatt som pågått under pandemin. Hennes femte bok, som kommer i mars, heter
"Expertparadoxen".
Det är där hon tangerar det konspiratoriska och hon följer upp sitt inledande självironiska utspel.
- En forskare jag intervjuade i höstas sa att det är tåg och kollektivtrafik som man vill slå ut om man ska jävlas med en annan stat. Så när Trafikverkets system låg nere i hela Sverige förra veckan tänkte jag cyberattack direkt, säger hon leende men blir strax allvarlig.
Att allt fler människor ser att skola, SJ, privatiseringen, inte fungerar så bra påverkar tilliten i samhället, menar hon.
- På sikt kommer det att bli förödande för förtroendet. I Sverige är vi beroende av det för att få människor att betala skatt och vaccinera sig. Hela coronastrategin byggde på det höga förtroende som vi haft (för myndigheter och institutioner) under lång tid.
I den nya boken resonerar hon kring hur vi kan förlita oss på forskning men ändå inte sluta tänka
själva.
- Även om det är bra med högt förtroende för experter, vilket man kan se i undersökningar att
folk generellt har, kan det också bli farligt om folk har för stort förtroende för forskare.
Hon tar ett närliggande exempel: Hur kirurgen Paolo Macchiarini på Karolinska Institutet utnyttjade
förtroendet i sin auktoritära ställning.
Men konsekvenserna kan bli minst lika illa om beslutsfattarna slutar lyssna på forskarna till följd av
bristande förtroende. I boken skriver hon om hur Sydafrika drabbades hårt av den ovetenskapliga
strategi som infördes för att hantera aidsepidemin.
Din egen roll som expert har varit ifrågasatt och kritiserad under pandemin. Kommer boken ur
det?
- Ja, verkligen. Fast inte bara ur min personliga erfarenhet. Jag tror att många kommer ur
pandemin med tankar kring att vi sett att forskare är oeniga och att de ibland har fel. Vi har
också sett att beroende på vilken typ av forskare som du frågar kommer du att få olika svar.
Specialiseringen måste problematiseras, menar Emma Frans. När det gäller så komplexa frågor som
pandemin, som ställde hela samhället på ända, är det viktigt att få kompetens från flera håll.
- Vi har sett att när du bara lyssnade på experter som har ett 100-procentigt fokus på att få
ner smittspridningen och inte beaktade följdeffekterna gällande till exempel barns skolgång
eller ekonomin, fick vi ett för smalt perspektiv. Vi ser nu hur de långsiktiga konsekvenserna
av ett så ensidigt fokus stökar till det.
Vad händer med folks hälsa om de inte får gå ut? Vad händer med barn som inte få gå i skolan? Och
hur går det med välmåendet om alla blir arbetslösa? Det är viktiga perspektiv där fler forskare än
epidemiologerna kan bidra, anser Emma Frans.
När hon pratade om skolstängningarna i UR-programmet "Skola hemma - experterna" blev hon dock
anklagad av tidningen Kvartal för att blanda ihop etik med vetenskap.
I sin nya bok skriver hon: "Genom att släppa föreställningen om att vägen till frälsning går genom ett
ensamt supergeni kan vi minska risken att förföras av skurkar förklädda till hjältar" och "Det är
vetenskapen som vi ska högt förtroende för, det är den som till slut leder oss rätt, inte enskilda
genier. Och vetenskapen i sin tur drivs framåt av många forskare som arbetar tillsammans."
Själv forskar Emma Frans en dag i veckan. Hon medverkar i ett forskningsprojekt om hur den psykiska
hälsan påverkats av pandemin. Ett samarbete mellan flera olika länder där de hoppas kunna göra
jämförelser, beroende på smittspridning och restriktioner, över en femårsperiod.
De studier som redan har publicerats visar på en ålderstrend, berättar Emma Frans. Äldre personer
har mått bättre trots att de har varit mer isolerade, medan unga har mått sämre. Måendet har också
förbättrats när man fått vaccin, samtidigt som de som har umgåtts med människor och struntat i
rekommendationerna också mått bättre.
Men här kommer en av Emma Frans käpphästar in. Kausalitet eller orsakssamband.
- Riktningen på orsakssambandet är oklart. Det kan ju också vara så att de som mått bättre
vågat vara ute och socialisera sig mer.
Det ringer på dörren. En hantverkare ska reparera en golvskada som uppstod i samband med flytten.
Jag erbjuds en påtår samtidigt som Emma Frans konstaterar hur intressant det är att pandemin
fortfarande pågår trots att vi inte längre pratar om den.
- Invasionen i Ukraina gjorde att viruset nästan helt försvann. Det är spännande ur psykologiskt perspektiv. Vad medierna väljer att fokusera på eller vad som är det senaste nya orosmomentet i vår tillvaro - hur mycket det påverkar upplevelsen av pandemin.
Hur tänker du då kring att du varit med och bidragit till detta förhöjda fokus?
- Åh, vilken jobbig fråga! Det är klart att jag måste intala mig att jag har gjort nytta. Och inte
bara förmedlade expertsvar. För det är inte det jag vill göra. Jag ville inte säga vad som är
sant eller fel. Jag vill berätta vad forskningen visar, vad vi vet och inte vet. Och jag vill att
människor själva ska ha tillräckligt med verktyg för att själva bedöma vad de ska tro på.
I vår hoppas hon kunna starta ett projekt för att väga samman forskning med
vetenskapskommunikation. Hitta sätt att bättre nå ut med information, nå de som inte ser
presskonferenserna, till områden och grupper där man kunnat kunna se lägre vaccinationstäckning.
För att nå ut till människor med kunskap och vetenskap oavsett disciplin måste vi också förstå
människors psykologi, menar Emma Frans.
- Vi brottas med att människor inte vaccinerar sig och så visar det sig att om man skickar ut en
kallelse med en förbokad tid går människor och vaccinerar sig. Naturvetenskapen ska vara
jättestolt över våra data och fina analyser, men vi behöver förståelsen om mänskligt psyke
och beteende för att kunna förmedla detta på bästa sätt. Det vill jag djupdyka i framöver.
Psykologi fanns dock inte på kartan när det kom till yrkesval, trots att Emma Frans båda föräldrar är
psykologer. Pappa var prefekt vid Institutionen i psykologi i Uppsala och doktorerade så småningom
på posttraumatiskt stressyndrom. Mamman arbetade i många år på BUP för att senare ta emot
klienter i egen regi.
- Jag valde naturvetenskaplig inriktning av strategiska skäl. Jag var osäker på min egen förmåga
och tänkte att jag behövde lära mig något som inte andra kan för att vara konkurrenskraftig.
Att föräldrarnas skilsmässa ledde till så svåra ekonomiska problem att familjen blev vräkt har präglat
Emma och alla hennes val efter det. Hon har inte vågat förlita sig på sin talang och följa sin passion.
Men det blev inte läkemedelsindustrin där hon trodde sig kunna tjäna pengar. Inte heller läkare för
hon ville inte jobba med patienter, faktiskt inte med människor överhuvudtaget.
- Det passar mig att vara egenföretagare. Jag är inte en människa som vill vara på en
arbetsplats där man arbetar med folk hela tiden. Jag tycker om att vara ensam och jobba
självständigt.
Enligt egen utsago var hon inget vidare på fysik eller teknik, men gillade matematik. Det blev
biomedicin och när hon gick vidare till epidemiologi handlade det ännu mer om statistik och att
räkna, samtidigt som sjukdom, människa och medicin stod i fokus. Hon lärde sig att jobba med stora
mängder data och göra sofistikerade analyser. Hon doktorerade på kopplingen mellan äldre pappor
och ökad risk för olika typer psykiatriska diagnoser.
- Ju äldre män blir desto större risk att de överför nya mutationer till sina avkommor. Man tror
att det kan vara förklaringen bakom kopplingen till psykiatriska diagnoser, eftersom dessa
har en tydlig genetisk komponent.
När studierna publicerades fick de stort medialt genomslag. Emma Frans blev bland annat intervjuad
för New York Times, och fick upp ögonen för samspelet mellan forskare och journalister. Att det ofta
inte blev helt korrekt, att rubriker blev felvinklade - och att det var hon som fick de arga mejlen.
Inom akademin upplevde hon att man måste spela spelet och lära sig bli motiverad av de saker man
måste göra för att bli docent eller professor. Det gick trögt. Hon kände sig instängd. Men så började
hon skriva en blogg om populärvetenskap, skaffade ett Twitterkonto för att driva trafik till bloggen
och det lossnade det. Hon upptäckte hur kul det var att följa med och bidra till det offentliga
samtalet.
- Någonstans där började jag hitta mitt tilltal, fick en massa följare på Twitter och fick sedan
även skriva populärvetenskap i Svenska Dagbladet.
Hon blev en populär gäst och expert i ett antal poddar, har varit Sommarvärd, medverkat i tv i bland
annat "Gift vid första ögonkastet", "Alla mot alla", "Framtiden runt hörnet" - och belönats med en
hel drös av priser.
- Jag är enormt intresserad av vetenskap och vetenskapskommunikation. Jag känner att jag
har hittat min grej och skapat en plattform där jag också når ut till en publik. Jag vill bredda
synen på vad en forskare är och inspirera andra att göra något liknande. Det är jätteviktigt
när vi gör nya genombrott. För att hjälpas åt och skapa en bättre framtid behöver vi ha
många olika sorters expertis med på resan.
Emma Frans har 131 000 följare på Instagram och 120 400 följare på Twitter.
- Under pandemin var det fruktansvärt. Sociala medier blev en så stor del av ens verklighet.
Twitter är som ett parallellt universum där alla är arga på varandra. Jag började tänka att det
folk skrev om mig var sant, att alla hatade mig. Men nu är jag tillbaka i en tillvaro där jag
träffar människor och får många positiva kommentarer, även om jag inte vunnit lika många
priser det senaste året.
Sedan drygt ett halvår tillbaka är Emma Frans invald i Stiftelsen Nobel Center. Hennes relation till
Nobel är dock längre än så. Hon har varit programledare för Nobelstudion på SVT, bjudits på
Nobellunch på Kungliga slottet och så sent som igår var hon i Uppsala universitetsaula och lyssnade
på medicinpristagaren Svante Pääbo.
- Jag tycker att det är kul med Nobel, men jag tycker också att det är viktigt att ibland
uppmärksamma prisets baksida. Det finns något som kallas för Nobelsjukan, att tidigare
Nobelpristagare gör ovetenskapliga uttalanden. Det kan ställa till med mycket, säger hon
med hänvisning till expertparadoxen.
En forskare som drabbades av Nobelsjukan var Luc Montagnier, som fick Nobelpriset i medicin 2008
som den förste som upptäckte hiv-viruset. Han uttryckte senare stöd för homeopatiska
förklaringsmodeller och gjorde ovetenskapliga uttalanden om covid-19-vaccinering innan han gick
bort i februari 2022.
På årets Nobelbankett blev Emma Frans placerad bredvid Anders Ekström, professor i idéhistoria.
- Trots att jag själv är naturvetare och gillar den naturvetenskapliga metoden är det roligt med
forskare från andra områden, framför allt humanister. Ibland tänker jag att vi
naturvetenskapliga forskare överskattar det vi vet och vad vi tror att vi kan mäta och räkna
oss till. Anders Ekström är också expert inom vetenskapsteori. Hade jag fått börja om min
karriär hade jag nog valt något liknande.
På väg hem tar jag vägen över kyrkogården tillbaka till stationen. Tänker på att hennes 11-årige son
skojat om att deras nya "livingroom" borde kallas för "deathroom". Det vätter ut mot denna
vidsträckta park med gravstenar.
Emma Frans har precis fyllt 41 år. Hon kallar sig själv för "late bloomer". Från att tidigare ha
ifrågasatt om det finns ett mellanläge mellan uttråkad och överstimulerad tycker hon sig ha hittat
balansen.
Men om det bröt ut en ny pandemi skulle hon kliva på cirkusen igen.
- Det är jättekonstigt, det är som en förlossning. När det pågår kan man inte fatta att man gör
det, men så snart smärtan är över tänker man ganska snabbt; det här kan jag göra om.
Fakta:
Namn: Emma Frans
Gör: Senior forskningsspecialist, vetenskapskommunikatör, vetenskapsskribent i Svenska Dagbladet,
författare, föreläsare
Ålder: 41 år
Bor: I lägenhet i Uppsala
Familj: Gift, två barn 11 och 13 år
Aktuell med: Expertparadoxen (Bonnier Fakta)
Tidigare böcker: Larmrapporten (Volante 2017), Sant, falsk eller mittemellan (Volante 2018), Alla
tvättar händerna (Volante 2021) Tänk som en forskare (barnbok, Bonnier Carlsen 2022)
Utmärkelser: Stora Journalistpriset i kategorin "Årets röst" år 2017. "Årets folkbildare" 2017 av
Vetenskap och Folkbildning och 2019 av Studieförbundet Vuxenskolan. Konungens medalj av 8:e
storleken i Serafimerordens band för "betydelsefulla insatser för att sprida kunskap om vetenskap
och forskning", 2021.