Det har diskuterats och debatterats lite överallt på slutet, huruvida det vi idag ser i filmväg håller lägre, samma eller högre kvalitet än tidigare perioder eller "eror" inom filmvärlden. Måns skrev en läsvärd blogg om det idag där det märks att åsikterna går isär, och det är ju såklart att vänta. För den som exempelvis gillar monsterfilm, serietidningsrullar samt Transformers, anser såklart att de senaste tio årens filmklimat varit så bra som det naturligtvis någonsin kan bli medan andra kanske tycker tvärtom. Smaken som baken, som alltid. Och i mitt fall är dagens filmklimat röven. Rakt upp där solen inte skiner, kan man säga. Avgrundsdjupt uselt, skulle jag beskriva det som - i generella ordalag.
Jag pluggade film på gymnasiet. Sen läste jag filmvetenskap och manusförfattande på universitetsnivå därefter och har samlat på film, älskat det och skrivit om film sedan 1995. Jag kommer för evigt att älska film och jag kommer för evigt att se det som en av mina största, viktigaste hobbys och jag skulle verkligen vilja kalla filmklimatet idag för en slags modern guldålder. Men det går inte. För det vore en lögn. Istället anser jag att framförallt de senaste sex åren varit rekordusla. Varje filmår avrundas och jag har i flera års tid nu haft rejäla problem att räkna upp tre (!) briljanta filmer som jag sett, på ett helt år. När det vankas finklädda, prestigefyllda prisgalor där guldstatyetter av olika slag ska delas ut nomineras filmer som Elvis och Black Panther vilket på flera sätt cementerar min poäng. När 99% av allt som rullas ut ur de stora filmfabrikerna är dåligt, blir till och med en i grunden medioker film svinbra.
Matt Damon pratade om detta under sitt Hot Ones-avsnitt och hans insikter var knappast förbluffande, otippade eller svåra att räkna ut men trots detta intressanta att lyssna på. För han förklarade att han tidigare i sin karriär varit inblandad i gott om produktioner där filmbolaget på förhand visste om att produktionen i sig var riskfylld och att filmen mest troligt inte skulle gå som tåget på biograferna, men att de som med all film, då, skulle hämta in 50% av totalintäkterna via DVD-försäljning och hyrfilm. Idag existerar inget av det där. 0%, och streamingjättarna betalar inget vidare, tydligen. Detta har inneburit att produktionsbolagen vägrar chansa. Särskilt när en film kostar två miljarder kronor att göra samt ytterligare en miljard kronor att marknadsföra. Man vill inte chansa, alla vill satsa enbart på säkra kort och det stavas licenser, remakes eller/och uppföljare. Bara. Och det är lika viktigt att huvudrollsinnehavaren är en välkänd filmstjärna (om han/hon kan spela bra, kvittar idag) som att licensen/serietidningen eller uppföljaren kan förvandlas till leksaker och därmed dra in ett par miljarder på merchandising. Också.
Idag satsar Warner mycket hellre på Black Adam samt Shazam 2 än på en ny The Game, eller en ny Se7en. Filmbolagen satsar mycket hellre på en själlös remake av Charlies Angels än på en ny Pulp Fiction eller på en ny L.A. Confidential och det blir extra tydligt när en film som Dune bara skövlar hem lovord och priser att klimatet är dött och dränkt i meningslösa filmproduktioner. Nu äskar ju jag Dune men om vi kikar tillbaka på 90-talet släpptes det ju under tio års tid så pass många stilbildande, originella, ikoniska, odödliga filmer att en rulle som Dune (Part One) aldrig hade synts på samma sätt. Det kan såklart finnas något positivt i det, men det finns för mig ingen tvekan om att publiken idag är törstande svältfödda på originella, genomarbetade historier gjorde av passionerade filmskapare utan tankar på att indoktrinera publiken med krystade woke-budskap eller hjärndöda, stressade datoreffekter.
Serietidningshysyerin är idag så urholkat innehållslös och direkt bedrövlig sett till kvalitet att hela subgenren borde förintas med omedelbar verkan. Låt våra främsta regissörer skapa filmer baserade på spännande, gripande, unika historier där drivkraften är vassa manus och lysande skådespeleri, istället för skohornad låtsaspolitik och plastiga låtsaseffekter gjorde i en av ILM:n 2000 datorer. Vi behöver försöka hitta tillbaka och utan att vara alldeles för mossigt konservativ uppmanar jag härmed filmvärlden att backa bandet och lära sig av historien.