"Skymningen låg som en ljuvlig slöja över staden när vi vandrade genom gränderna, förtrollade av de dova tonerna från ett avlägset piano som spillde ut sin melodi genom de öppna fönstren." Vem har skrivit det här?
- Det är i alla fall inte jag.
Det är en AI-robot som skrivit det utifrån mina instruktioner att skriva en mening i samma språkliga stil som Klas Östergren.
- Du ska inte tro att jag kan alla mina meningar - det vore orimligt - men någonting omedelbart säger mig att det här har inte jag skrivit. Det är inget fel alls i det roboten skrivit, det är varken språkligt fel eller fånigt. Men det krävdes inte mer än 4-5 ord för att jag skulle veta att det inte var jag. Jag är inte speciellt intresserad av AI, men det där är ändå oerhört intressant.
Din senaste bok Större trygghet aldrig fanns kom förra året. Vad skriver du på nu?
- Jag har gett ut så väldigt många böcker de senaste åren så tanken var att jag skulle vara ledig. Men det blev inte riktigt så. I höst ger jag mig ut på Sverigeturné med min förläggare och Mattias Alkberg. Jag jobbar även med en gigantisk översättning av en roman som heter Tristram Shandy, skriven i mitten av 1700-talet av Laurence Sterne. En fantastisk bok som är närmast oöversättlig - så det är en utmaning, om man säger så. Och så skriver jag på en opera och en text till en bok med foton av Hatte Stiwenius om punkeran i Stockholm.
Du skulle vara ledig, sa du?
- Ja, men får man en förfrågan så blir man glad, och har man en relation till saken redan så vill man gärna göra det.
Har du aldrig känt dig lockad av att skriva en längre bokserie?
- Jag hör till dem som får uppfinna hjulet varenda gång jag ska skriva en bok. Sedan finns det de som inte har de här problemen, som inte tänker på det här sättet, utan accepterar att det finns en enkel och adekvat romanform och så skriver de en serie på tolv delar på samma sätt om samma personer. Det är väldigt bekvämt och ofta väldigt framgångsrikt.
Det bekväma lockar dig inte?
- Jo, men jag kan inte, för jag skulle ledas till döds om jag visste hur det skulle bli. Jag går med glada steg till mitt skrivbord varje dag och det har jag gjort i 50 år. Om jag visste vad som väntade mig där till 100 procent, då skulle jag förakta både arbetet och mig själv. Det är lite som en kärlekshistoria - det måste finnas ett motstånd och en dialog. Här kan någonting ha hänt under gårdagen som förändrat vad jag hade tänkt göra. När det förändrar sig självt på det sättet, då finns det ett liv i texten och då får jag ändra mina förutsättningar eller mina planer och vara flexibel. Men det är väldigt ansträngande. De flesta människor gör ju trots allt nästan samma sak varje dag. I det yttre gör jag det extremt mycket, men resultatet är varje gång ett äventyr, och det är lyxigt att få känna så.
Som författare har du den unika positionen att du går hem både hos läsare och kritiker.
- Jag har noterat detta, och oftast är det det ena eller det andra. Jag får ju alltid någon recension som är sur, men det har övervägande varit väldigt positivt hela vägen. Sen hade jag lyckan att inte bli utropad till något slags geni när jag var väldigt ung. Det tror jag kan vara direkt skadligt att höra om sig själv. I synnerhet om man börjar tro på det. När jag läser en recension av en ung person som framställs som ett nytt hopp så tycker jag evinnerligt synd om den människan. Det är en roll som väldigt få orkar bära utan att bli skadad av den. För mig smög framgångarna sig på bok efter bok, och till slut blev det någon sorts genombrott. Sedan dess har jag haft en publik som har åldrats med mig. Det finns en viss tillväxt, men då är vi inne på litteraturens roll i samhället i dag och det är ett stort område.
Det gnisslas en hel del från gotlänningar om nyrika inflyttade stockholmare. Finns det ett Stockholmsförakt på Österlen där du bor?
- Jag har inte mött detta, inte uttalat i alla fall, men det gör det säkert. Redan när jag flyttade hit på 80-talet slogs jag av att om man vill vara social och utåtriktad här så det går det alldeles utmärkt. Men vill man dra ner rullgardinen så förstår och re-spekterar folk det. Det finns en bred acceptans för alla möjliga sorters stilar och slag av människor i den här landsändan.
Du bor granne med Ulf Lundell och handlar på samma Ica. Vad kan du säga om hans varukorg?
- Haha! Jag kan svara så här: Inte en aning. Han är en mycket diskret människa, och det är ingen nyhet. Han har ju en enorm produktion för närvarande med sina dagböcker så han har väl inte tid för några aktiviteter i trakten, så att säga.
När du lämnade din stol i Svenska Akademien valde du att avsluta ditt avskedstal med: "I väntan på att det sker något väsentligt går jag hem." Har det skett något väsentligt sedan du lämnade 2018?
- Långt mer än hälften av ledamöterna är tämligen nyinvalda och det har ändrat prägeln på Akademien helt och hållet, skulle jag tro. Jag följer inte det där som en stalker, jag kan inte namnet på precis alla i Akademien längre. Det är en institution med sina stadgar, förhållningsregler och uppgifter som är oföränderliga gällande hur saker och ting ska hanteras, men det är en helt annan Akademien i dag. Om det är till det bättre eller det sämre får tiden utvisa.
Vilken bok ska man läsa i sommar?
- A Perfect Spy av John Le Carré eller Slutet på historien av Graham Greene, som är en underbar bok som jag tror betytt mycket för John Le Carré. Le Carré har jag översatt och faktiskt haft en underbar lunch med när han var i livet.
Klas Östergren
Född: Den 20 februari 1955 på Lilla Essingen i Stockholm. Familj: Frun Cilla Östergren och fyra barn.
Aktuell: Med föreställningen Östergren om Östergren. På scen intervjuas Östergren om sin litterära gärning och liv av sin ständige förläggare Stephen Farran-Lee. Mattias Alkberg tonsätter föreställningen, som turnerar Sverige runt med start i september.
Bakgrund: Klas Östergren är en av Sveriges mest stilbildande författare. Han slog igenom redan som 25-åring med sin fjärde roman Gentlemen (1980). Sedan dess har han släppt åtskilliga romaner, jobbat som översättare och skrivit manus till filmen och tv-serien Gentlemen, baserad på just Gentlemen och uppföljaren Gangsters. Under 1980-talet bosatte han sig i Kivik i Skåne, där han blivit kvar. Klas Östergren valdes 2014 in i Svenska Akademien på stol 11. Under uppmärksammade former valde han självmant att lämna sin roll som ledamot 2018, något som han i detalj redogjorde för i boken Renegater (2020). Förra året kom hans senaste roman Större trygghet aldrig fanns.