Glittrande hav med kust och öar är sinnebilden för sommar och ledighet. Vi dras till havet för att sola, bada, segla och uppleva naturen. Här samlar vi kraft och njuter av friheten. Men människor i nio olika länder har tillgång till Östersjön och det hårda trycket har skapat en obalans i miljön. Nu krävs det stora insatser för att bekämpa miljöhoten!
Östersjön kallas ibland för Baltiska havet. Det är ett innanhav som är flera hundra meter djupt på sina ställen, och i kontakt med världshaven genom de danska sunden. Östersjöns vatten är en blandning av salt oceanvatten och sötvatten från floderna. Ekosystemet är unikt med ett fantastiskt djur- och växtliv. Men havsmiljön är känslig och utsatt för ett hårt tryck från oss människor.
Runt Östersjön och tillflödena lever 85 miljoner människor. Förutom Sverige är det Finland, Ryssland, Estland, Lettland, Litauen, Polen, Tyskland och Danmark som gränsar till Östersjön.
Vid ekvatorn
För 400 miljoner år sedan låg Östersjöområdet vid ekvatorn. Det är därför vi kan hitta fossiler efter bläckfiskar och kräftdjur som levt i grunda, varma vatten. Den baltiska kontinentalplattan har vandrat norr ut till den plats den har idag. Området trycktes ner av de tjocka inlandsisarna och gröptes ur till en bassäng. För drygt 10 000 år sedan drog sig isen tillbaka och en stor insjö uppkom - Ancylussjön. På den tiden låg kustlinjen 10-20 meter över nuvarande havsnivå. När klimatet blev varmare smälte de arktiska isarna. Då steg havsytan så mycket att saltvatten trängde in från Öresundsområdet och Litorinahavet bildades. På grund av landhöjningen är förbindelserna smalare idag, och inte lika mycket saltvatten kommer in i Östersjön.
Kusterna
Kusterna runt Östersjön är mycket variationsrika - här finns allt från vita sandstränder och gräsängar till klapperstensfält och mörka klipphällar.
När den stora havsbassängen bildades veckades sedimentära och vulkaniska bergarter på olika djup i jordskorpan, och kuster och öar fick sina former. I södra Östersjön finns även sedimentära bergarter ovanpå urberget - till exempel kalksten vid Öland och Gotland.
Kustområdena är som "barnkammare och skafferi" för hela Östersjön. Här trivs djurplankton som äter växtplankton och bottendjur som äter alger - som i sin tur blir föda för småfisk. De här grunda högproduktiva kustområdena är livsviktiga för hela ekosystemet.
Miljön
Östersjöns havsmiljö är mycket känslig. Utsläpp av kväve, fosfor och andra näringsämnen har gjort att Östersjön drabbats av syrebrist och giftig algblomning. Att det kommer in mindre syresatt saltvatten genom Öresund och bälten än tidigare, gör att syresättningen försämras ytterligare.
Östersjöns vatten är indelat i två skikt - vatten med låg salthalt överst och ett saltare vattenlager underst. Gränsskiktet mellan sötare och saltare vatten går vid cirka 75 meters djup. Eftersom vattenskikten har svårt för att blandas försämras cirkulationen och syresättningen av bottenvattnet blir dålig.
Tack vare den låga salthalten och frånvaron av många borrande djurarter kan skeppsvrak bevaras ovanligt väl i Östersjön.
Djuren
Djuren i Östersjöns bräckta vatten lever under fysiologisk stress eftersom de flesta arter är anpassade till antingen salt- eller sötvatten. Därför blir många arter småväxta, som till exempel blåmusslan som egentligen föredrar saltvatten.
Men Östersjön erbjuder omväxlande marina miljöer där många djur trivs. De grunda vikarna är mycket betydelsefulla som uppväxtområde för till exempel gädda och abborre. Och i blåstångsbältena trivs både kräftdjur, snäckor och fiskar.
Övergödningen har minskat och fiskbestånden börjar långsamt återhämta sig. Torsk och ål är dock fortfarande akut hotade.
De flesta av skärgårdens stora havs- och kustfåglar har faktiskt ökat i antal - till exempel knölsvan, storskarv, vitkindad gås och havsörn.
Jämfört med världshaven är däggdjursarterna i Östersjön få. Men det finns i varje fall kolonier av de tre sälarterna gråsäl, vikare och knubbsäl. Tumlaren är den enda val som förekommer permanent i Östersjön.
Växterna
Både antalet djur- och växtarter är få - men de flesta arter förekommer i stort antal istället. De marina arterna måste klara för låg salthalt och sötvatten-arterna en för hög salthalt.
Vanliga växter i Östersjön är tång och sjögräs - till exempel blåstång, ålgräs, tarmtång och grönslick. Längst upp i Bottenviken, där salthalten är lägst samlas sötvattenarterna, och i södra Östersjön lever saltvattensarterna. I områdena mitt emellan är det allra svårast för växterna att anpassa sig.
I Östersjön blommar varje år många olika sorters alger. När det finns särskilt god tillgång på näring och vädret är gynnsamt förökar sig växtplanktonen extra mycket. Bottnarna dör och fosfor frigörs när dessa stora mängder död plankton sjunker ner på botten.
Det farliga är också att övergödningen även medfört en ökad blomning av cyanobakterier - blågröna alger som producerar giftiga ämnen.
Mer krävs
Stora framsteg har gjorts i miljöarbetet de senaste 30 åren - bland annat förbud mot miljögifter, minskade utsläpp, utbyggnad av reningsverk, begränsningar i fisket och fosfatförbud i tvättmedel. Tack vare det har till exempel antalet havsörnar och sälar ökat igen.
Men Östersjön mår fortfarande dåligt - och det är nödvändigt att regeringar, forskare, specialister och miljöorganisationer i länderna kring Östersjön samarbetar med FN och EU för att rädda vår unika miljö.
Vi kan själva hjälpa till genom att stödja miljöprojekt och organisationer, handla kravmärkt, sortera avfall och minska användandet av kemikalier och miljöfarliga bränslen.
Största tillflödena:
Polen: Oder och Wisla
Lettland: Njemen och Daugava
Estland: Narova
Ryssland: Neva
Finland: Ule älv, Kemi älv och Torneälv
Sverige: Kalix älv, Ume älv, Sollefte älv, Torne älv, Ume älv, Ångermanälven, Indalsälven, Dalälven, Norrström och Motala ström.
Största öarna:
Rügen, Bornholm, Öland, Gotland, Ösel, Dagö och Åland
Största städerna:
Sankt Petersburg, Stockholm, Helsingfors, Kiel, Rostock, Stralsund, Gdansk, Riga, Gdynia, Kaliningrad och Tallin
Fakta om Östersjön
Medeldjup: ca 60 m
Maxdjup: 459 m
Högsta uppmätta vågor: 11 m
Yta: 413 000 km2